ViolenceSounds

Snart på en dator nära dig.

Nu är det tydligen "inne" att hata The Killers. Men jag har aldrig varit "inne" och det fortsätter jag med.

Day & Age är bra, inte det bäst jag hört från The Killers men ändå riktigt jäkla bra. Det är lättlyssnat och visst, en aning slätstruket men med bra melodier och medryckande sång är det svårt för mig att såga dem.

De blir sågade för att låtarna inte har någon betydelse, för att det bara är indie-pop. Men ärligt talat är väl indie-pop precis vad killarna gillar, kan och vill göra. Man kan istället vända på det och ge dem credit för att de gör en vanlig ovanlig skiva. För nu för tiden när banden tävlar i att ha flest svåra och komplicerade låtar kliver The Killers fram och gör ett okomplicerat och glatt album med bra gung. Det är vad jag kallar nytänkande.

The Killers visar prov på känslan som tidigare gett oss låtar som Mr. Brightside och Read my Mind. Den känslan ger oss nu A Dustland Fairytale och faktiskt Human som jag tycker är en riktigt häftig låt.

Om jag ska hålla med kritikerna så skulle jag väl också vilja påpeka att albumet är lite segt. Lite rockigare hade inte skadat många.


Låtlista:

1. "Losing Touch" – 4:15
2. "Human" – 4:09
3. "Spaceman" – 4:44
4. "Joy Ride" – 3:33
5. "A Dustland Fairytale" – 3:45
6. "This Is Your Life" – 3:41
7. "I Can't Stay" – 3:06
8. "Neon Tiger" – 3:05
9. "The World We Live In" – 4:40
10. "Goodnight, Travel Well" – 6:56
11. "A Crippling Blow" – 3:36

Betyg: 7/10 - En sexa eller en sjua, kan inte riktigt bestämma mig. Sjuan är i svagaste laget dock. Skivan är väl värd att lyssna på om vi säger så.

Det känns som lite av ett omöjligt uppdrag att ge sig in på Moby så vi ska som vanligt hålla det onaturligt basic och bara skrapa lite på ytans yta.

Han är ju inte en nybörjare direkt. Efter 8 studioalbum och minst dubbelt så många samlingar och blandningar och jag vet inte vad kan man tänka sig att Moby vet exakt vad som ska göras och hur det ska låta för att han ska vara nöjd. (Eller för att han ska sälja plattor och få vara med i reklamfilmer)

Så till Last Night. Det är definitivt inte lika djupt och melankoliskt som förut. Nu är det pang på med mer beats och mer dansvänligt. Han raggar in sig på i princip alla olika genres och det blir riktigt spännande. Det fungerar därför i princip alltid, från tuppluren(Mothers of the Night) till förfesten (I Love To Move In Here), genom taxiresan (Ooh Yeah) och till dansgolvet (Everyday It's 1989).

Låtlista:

1. "Ooh Yeah" - 5:18
2. "I Love To Move In Here" - 4:45
3. "257.zero" - 3:38
4. "Everyday It's 1989" - 3:40
5. "Live for Tomorrow" - 4:02
6. "Alice" - 4:27
7. "Hyenas" - 3:35
8. "I'm in Love" (Wendy Starland) - 3:43
9. "Disco Lies" - 3:23
10. "The Stars" - 4:21
11. "Degenerates" - 3:58
12. "Sweet Apocalypse" - 5:19
13. "Mothers of the Night" - 3:19
14. "Last Night" - 4:53
15. "Lucy Vida" [Hidden Track]*

Betyg: 7/10 - Albumets styrka är även dess svaget: Bredden. Det är allt inom musik insprängt på 1 timme.

Jag har aldrig gillat The Notwist särskilt mycket. Tycker inte att musiken känns givande eller egen på något sätt. Den åsikten håller jag delvis kvar vid efter The Devil, You + Me. Visst, det är faktiskt väldigt, bra men också väldigt lika och väldigt beskedligt. Men å andra sidan så är väl det helt okej ibland.

Jag måste dock ändra på min generella uppfattning om The Notwist. Från "dåligt och likt något annat" till "fantastiskt och likt något annat". Tack The Devil, You + Me för det! För det är en riktigt bra skiva som man kan spela om och om igen utan att riktigt tröttna. Det är faktiskt väldigt ovanligt och i det här fallet väldigt underligt.




Låtlista:

1. "Good Lies" – 5:23
2. "Where in This World" – 4:38
3. "Gloomy Planets" – 4:49
4. "Alphabet" – 3:02
5. "The Devil, You + Me" – 3:39
6. "Gravity" – 3:56
7. "Sleep" – 3:46
8. "On Planet Off" – 5:06
9. "Boneless" – 2:55
10. "Hands on Us" – 4:28
11. "Gone Gone Gone" – 2:09

Betyg: 8/10 - Bra feeling och grymt ljud men samma feeling och samma ljud som så mycket annat. Trots det blir det en åtta, om än något svag.

Peter är dansken som bara i år släppt 2 album. I början av året släppte han Float som var en instrumental historia. På nya Home är det lite mer Singer-Songwriter och vi kan snabbt konstatera att det inte är ett misstag.

Delar av skivan är så där drömskt perfekta att det är svårt att inte fastna. Tänker då främst på With The Notes In My Ears och Not At Home som påminner om Iron & Wine och Chris Holmes.

Annars har jag problem med att ge en ordentlig beskrivning. Det känns som något man glömt från barndomen eller som något från en dröm man inte kommer ihåg; lugnt, melodiöst och vackert.

Låtlista:
1. Games
2. And It's Alright
3. With The Notes In My Ears
4. Esbern Snares Gade 11,2tv
5. Below It
6. Sickness, Bury
7. Not At Home
8. There And Here
9. Maps
10. Games Again

Betyg: 8/10 - En mycket stark åtta. Ett drömligt album, svårt att helt greppa.

Efter en efterlängtad förfrågan på sidan är det nu dags att ressensera gamla kära Keanes senaste album Perfect Symmetry.

Har egentligen inte så hemskt mycket att säga, albumet är verkligen ett steg i rätt riktning och jag gillar det grymt mycket. Vissa delar håller 10-poängsklass och vissa ligger nere runt 6 pinnar. Men man påverkas inte så hemskt mycket. Man lyssnar och gillar vad man hör men känner ingenting.

Soundet är lite nytt och personligen tycker jag att det är lyckat. Det är  mäktigare och mer The Verve och U2 där det tidigare bara varit Travis och Jason Mraz... typ.




Låtlista:

1. Spiralling 2. Lovers Are Losing 3. Better Than This 4. You Haven't Told Me Anything 5. Perfect Symmetry 6. You Don't See Me 7. Again & Again 8. Playing Along 9. Pretend That You're Alone 10. Black Burning Heart 11. Love Is the End

Betyg: 8/10 - Åttan är svag, albumet är mycket bra men känslan uteblir.

Jonathan Morali a.k.a Syd Matters är vad jag skulle vilja kalla ett musikaliskt geni från Paris. Sitt artistnamn har han fått frånSyd Barret och Roger Waters från Pink Floyd.


Ghost Days är hans tredje album och det påminner ganska mycket om de tidigare som båda varit fantastiskt bra.
Syd sjunger melankoliska och vackra låtar med mycket känslor. Det är svårt att lämnas oberörd.

Kan inte säga så mycket mer än att detta är ett album jag verkligen rekommenderar, i rätt stämning är det omöjligt att bli besviken.

Låtlista:

1. Everything Else
2. I Was Asleep
3. Ill Jackson
4. It's a Nickname
5. Ghost Days
6. My Lover's On the Pier
7. Cloudflakes
8. After All These Years
9. Louise
10. Big Moon
11. Anytime Now
12. Me and My Horses
13. Nobody Told Me

Betyg: 9/10 - Ett av de bästa albumen hittills i år.

I Maj i år släppte Death Cab For Cutie nytt album i form av Narrow Stairs. Tidigare album har jobbat sig upp till någon form av "soundtrack" för sena 80-talister och tidiga 90-talister, Death Cab hade musiken till folkets liv. Det är förmodligen sångaren Ben Gibbards sköra röst som träffat så rätt och påverkat så många.


Narrow Stairs har fått lysande recensioner och av månge anses det vara bandets bästa album. Det kan jag omöjligt hålla med om. Kan det kanske vara så att man växt ifrån dem? För jag tycker att det är långt ífrån lika gripande som till exempel The Photo Album från 2001. Jag säger som många kritiker sagt: "Nu tappar man OC-publiken".

Annars är soundet väldigt mycket "Death Cab". Det märks att de nått stora framgångar inte minst i de två första låtarna. De hade aldrig vågat börja så i ett tidigare skede av karriären. Vad jag vill säg är att det är mer experimentellt och påhittigt än tidigare, lite på kostnad av djupet och känslan som alltid funnits där.

Men Talking bird (spår 5).. Varför? Det är typ det mest outhärdliga jag hört på ett studioinspelat album i hela mitt liv, fy fan.

Låtlista:

1. "Bixby Canyon Bridge" – 5:15
2. "I Will Possess Your Heart" – 8:35
3. "No Sunlight"  – 2:40
4. "Cath..." – 3:50
5. "Talking Bird" – 3:23
6. "You Can Do Better Than Me" – 1:59
7. "Grapevine Fires" – 4:09
8. "Your New Twin Sized Bed" – 3:06
9. "Long Division"  – 3:50
10. "Pity and Fear" – 4:21
11. "The Ice Is Getting Thinner"– 3:45

Betyg: 7/10 - För att det är Death Cab.

The Broken West är ett lite små-rockigt band från Amerika, landet som bombar europa med medelmåttiga rock-band. The Broken West kommer förmodligen sälla sig till den skaran, tyvärr. För det här är lite bättre än medel. Det påminner lite om French Kicks, Rooney, Spoon och Death Cab For Cutie (när de sjunger lite gladare sånger)


Soundet på skivan är väldigt mycket Amerikans västkust och kanske en modern version av Beach Boys. (hm?!)
Hur som helst så ger albumet mig positiva vibbar, man blir glad helt enkelt. Därför måste jag säga att de lyckats ovanligt bra. Ofta anser jag att ett album antingen är tragiskt och bra eller glatt och skitdåligt.

Betyget kunde blivit högre om andra halvan av skivan varit i närheten av första, nu är det inte så och man önskar nästan att de bara gjort en EP med de bästa spåren.



Låtlista: Med ny flashig effekt, den sämsta låtarna är överstrukna (påhittig ahhh?)

1. Gwen, Now and Then
2. Auctioneer
3. Elm City
4. Ambuscade
5. Perfect Games
6. House of Lies
7. The Smartest Man Alive
8. Got It Bad
9. Terror For Two
10. Embassy Row

Betyg: 7/10 - Det är glädjen som gör det!

Cajun Dance Party är namnet på 5 unga Londonbors band. Att debutplattan The Colourful Life inte släppts tidigare beror på att killarna gått i skolan och inte haft tid för musiken fullt ut.

Skivan har i hemlandet fått bra recensioner och bandet har spelat på ett antal brittiska festivaler. Svensk media har dock inte varit lika snälla mot bandet och på Expressens nöjessidor önskade man att skivan aldrig borde lyssnas på.

Bandet låter i princip som alla andra brittiska Indie-rockare. Helt okej altså, men det är inte så mycket mer än okej, tyvärr. Det positiva är att det är glatt och lättlyssnat. Grabbarna ska också ha cred för att det gjort ett så pass bra album i så ung ålder. Att den lite mer balad-liknande låten No Joanna fungerar lämnar en med större förväntningar inför framtida album.

---

Låtlista:

1. "Colourful Life"
2. "The Race"
3. "Time Falls"
4. "The Next Untouchable"
5. "No Joanna"
6. "Amylase"
7. "The Firework"
8. "Buttercups"
9. "The Hill, The View & The Lights"

---

Genre: Brit-pop, Inide-rock, (Låter det inte lite som svenska Bad Cash Quartet?)

Betyg: 6/10 - Lagom, går att lyssna på men det räcker ju egentligen inte.

Merz har tidigare släppt 2 album, "Merz" från 1999 och "Loveheart" från 2006. Nu kommer han tillbaka med "Moi et Mon Camion" och det kunde inte vara mer lägligt.

För er som inte vet vem Merz är så heter han egentligen Conrad Lambert och kommer från England.
Detta är killen som släppte sitt första kritikerrosade album 1999 och sedan rev sitt skivkontrakt och flydde landet i nästan 7 år innan han kom tillbaka med sitt andra album.
Artistnamnet Merz fick han från en tysk arméjacka där just det namnet var broderat i halsen.
Han är en fruktansvärt stor musikalisk talang och det sägs att självaste Chris Martin från Coldplay hyser enormt stor respekt för Merz kunnande och ser honom som en förebild.

Soundet på denna skiva liksom de tidigare två är melodiös vemodig singer-songwriter med elektriska folk-inslag. Det är djupa låtar som kräver en viss hängivenhet. Har man väl lyssnat in sig är det svårt att släppa taget.

Jag anser att han fått långt ifrån den uppskattning han förtjänar efter 3 fantastiska album. Med rätt reklam och lite tur hade han varit långt före alla andra "singer-songwriter" som spelas på radio och i oräkneliga TV-serier. Kanske är det det han inte vill, kanske vill han vara lite i skuggan och producera fantastisk musik mest för sin egen skull.

Enligt mig så är dock det tidigare albumet "Loveheart" en aning bättre än "Moi et Mon Camion". Med det inte sagt att detta är ett dåligt album. Det visar bara på vilket fantstiskt album det tidigare är.
De nya låtarna är inte lika hemlighetsfulla och mångsidiga som tidigare men det gör inte så mycket i slutändan då det bästa på skivan är bland de bästa jag hört i år.

---

Låtlista:

1. Moi et mon camion (The Eviction Song)
2. Call Me
3. Shun (Sad Eyed Days)
4. Malcolm
5. Silver Moon Ladders
6. Presume Too Much
7. Lucky Adam
8. Cover Me
9. No Bells Left to Chime
10. The First & Last Waltz

Betyg: 8/10 - Ett av årets mest spännande album men når inte riktigt upp till den nivå de borde hålla.

Har skutit upp detta för lång tid nu. Har haft väldigt svårt att bestämma mig angående Viva La Vida. I början var jag grymt besviken. Senare var jag supernöjd. Nu är jag något i mitten.

Skivans intro "Life In Technicolor" förbereder en för något riktigt bra. Även "Cemeteries Of London" håller hög Coldplay-klass. Sen går det ner en hel del i "Lost!" som jag inte alls gillar. Tillsammans med "42" är det enligt mig skivans sämsta del.

Precis då man börjar tappa intresset smäller de till med "Lovers In Japan / Reign Of Love" som är bland de bästa jag hört på länge. "Yes" orkar jag inte bry mig om. Sen kommer skivans andra höjdpunkt "Viva La Vida" som dock aldrig blir så bra som introt lovar. På det följer enligt mig ännu en besvikelse i "Violent Hill". Förstår inte hur den blev så stor. Varför?
"Strawberry Swing" är en sådär lagom bra låt och avslutningen med "Death And All His Friends" är riktigt bra. Sen ska de vara lite spännande och slänga in ett dolt spår i "The Escapist" som bara är en lång ton... Ungefär.

Som ni  märker tycker jag att det går lite upp och ner, höga toppar och (inte så hemskt) låga dalar.

---

Låtlista

1. "Life in Technicolor"
2. "Cemeteries of London"
3. "Lost!"
4. "42"
5. "Lovers in Japan"/"Reign of Love"
6. "Yes"
7. "Viva la Vida"
8. "Violet Hill"
9. "Strawberry Swing"
10. "Death and All His Friends" -  The Escapist (dolt spår) 

Betyg: 7/10 - Idag var de grymma. Har potential på högre men vissa låtar drar ner. Extra plus för omslaget.

En aning sent bör sägas, "Lucky" släpptes faktiskt 5 februari men jag har inte lyssnat på albumet förrän nu. Om det beror på månader i Asien eller något annat vet jag inte.

Nadas 4:e album är som vanligt lite "indie-rock" och glada melodier. Likheterna med både "The Shins" och (ibland) Death Cab for Cutie är slående.
Det är väldigt lättlyssnat och man måste inte bry sig så mycket och höra efter små obskyra konstigheter som förgyller soundet.

En pianoslinga där och ett litet solo på gitarren där gör tillsammans med Matthew Caws alldagliga röst det hela till en ganska trevig resa. Men särskilt spännande är det faktiskt aldrig. Det känns lite för mycket som ett specialgjort sountrack för "Grey's Anatomy" eller "Scrubs" för att det ska bli riktigt bra.

Missförstå mig inte, det är ändå en bra skiva. Låtar som "See These Bones" och "Weightless" rycker upp helhetsintrycket en aning. Från tråkigt till alldagligt.

---

1. "See These Bones"
2. "Whose Authority"
3. "Beautiful Beat"
4. "Here Goes Something"
5. "Weightless"
6. "Are You Lightning?"
7. "I Like What You Say"
8. "From Now On"
9. "Ice on the Wing"
10. "The Fox"
11. "The Film Did Not Go 'Round"

Betyg: 6/10 - Inga överaskningar.
 

Conors största framgång är väl egentligen med Bright Eyes där hans speciella röst hörts i flera Indie-avsnitt av bland annat The OC, något som gjorde bandet känt "bland massorna" så att säga.

Conor har sjungit och spelat in musik långt innan Bright Eyes och The OC. Redan som 13-åring började han sjunga och det dröjde inte länge innan han spelade in sina första två album "Water" och "Here's to Special Treatment" (1994). Endast 14 år gammal.

Soundet i nya albumet är självklart väldigt likt det han gör i Bright Eyes; country-folk-indie-rock-singer-songwriter. Detta betyder med andra ord oftast lugna låtar med gitarr och eftertänksam sång.

Skivan innehåller ett antal guldkorn och därför får man acceptera några (enligt mig) snedsteg som till exempel "I Don't Want to Die (in a hospital)" som jag anser är näst intill outhärdlig. Likaså "NYC-Gone, Gone" som gör mig aningen förbannad.




Låtlista: (Höjdpunkter i FET stil)

1.	"Cape Canaveral"	4:04
2.	"Sausalito"	3:10
3.	"Get-Well-Cards"	3:33
4.	"Lenders in the Temple"	4:35
5.	"Danny Callahan"	3:58
6.	"I Don’t Want to Die (In the Hospital)"	3:32
7.	"Eagle on a Pole"	4:42
8.	"NYC - Gone, Gone"	1:11
9.	"Moab"	3:36
10.	"Valle Místico (Ruben’s Song)"	0:49
11.	"Souled Out!!!"	3:32
12.	"Milk Thistle"	5:21

 
Betyg: 7/10 - Det är "snedstegen" som drar ner betyget.