ViolenceSounds

Finalspelet spelades i anrika Södervärnshallen i södra Visby. Ett åttiotal personer hade tagit sig dit i det blåsiga vårvädret. Förhoppningarna om finspel grusades redan i SP3f:s semifinal mot något lag i tvåan.

När sedan SP3f skulle spela final var coachen Sebastians taktik enkel: Ett tidigt mål och sedan förlitar vi oss på försvaret och satsar på kontringar. Som så många gånger tidigare gör Sebastian rätt när det väg gäller. Demir Lilja Güler lyckas turligt rulla in bollen efter bara ett par minuter, segern var redan då ett faktum. Det enda som hotade var Jimmie Björklund och hans snabbhet. Det räckte dock inte långt mot Hjalmars krabbliknande kropp och mina turliga räddningar.

Sävecupeguldet har efter 3 år äntligen letat sig fram till rätt klass, glädjen visste inga gränser.

- Detta var vad vi hade kämpat för i 3 år.
- På grund av detta har Sebastian suttit sömnlös i nätter med pannan i djupa veck med frågor som:

• Håller Demir som ensam forward?
• Bör Hjalmar dribbla som siste man?
• Är det farligt för laget att ge Crey fria tyglar?
• Har Jeppa tendenser till att hota domaren?

Tack till alla ni som gjorde det möjligt!