ViolenceSounds

Snart på en dator nära dig.

Nu är det tydligen "inne" att hata The Killers. Men jag har aldrig varit "inne" och det fortsätter jag med.

Day & Age är bra, inte det bäst jag hört från The Killers men ändå riktigt jäkla bra. Det är lättlyssnat och visst, en aning slätstruket men med bra melodier och medryckande sång är det svårt för mig att såga dem.

De blir sågade för att låtarna inte har någon betydelse, för att det bara är indie-pop. Men ärligt talat är väl indie-pop precis vad killarna gillar, kan och vill göra. Man kan istället vända på det och ge dem credit för att de gör en vanlig ovanlig skiva. För nu för tiden när banden tävlar i att ha flest svåra och komplicerade låtar kliver The Killers fram och gör ett okomplicerat och glatt album med bra gung. Det är vad jag kallar nytänkande.

The Killers visar prov på känslan som tidigare gett oss låtar som Mr. Brightside och Read my Mind. Den känslan ger oss nu A Dustland Fairytale och faktiskt Human som jag tycker är en riktigt häftig låt.

Om jag ska hålla med kritikerna så skulle jag väl också vilja påpeka att albumet är lite segt. Lite rockigare hade inte skadat många.


Låtlista:

1. "Losing Touch" – 4:15
2. "Human" – 4:09
3. "Spaceman" – 4:44
4. "Joy Ride" – 3:33
5. "A Dustland Fairytale" – 3:45
6. "This Is Your Life" – 3:41
7. "I Can't Stay" – 3:06
8. "Neon Tiger" – 3:05
9. "The World We Live In" – 4:40
10. "Goodnight, Travel Well" – 6:56
11. "A Crippling Blow" – 3:36

Betyg: 7/10 - En sexa eller en sjua, kan inte riktigt bestämma mig. Sjuan är i svagaste laget dock. Skivan är väl värd att lyssna på om vi säger så.

Det känns som lite av ett omöjligt uppdrag att ge sig in på Moby så vi ska som vanligt hålla det onaturligt basic och bara skrapa lite på ytans yta.

Han är ju inte en nybörjare direkt. Efter 8 studioalbum och minst dubbelt så många samlingar och blandningar och jag vet inte vad kan man tänka sig att Moby vet exakt vad som ska göras och hur det ska låta för att han ska vara nöjd. (Eller för att han ska sälja plattor och få vara med i reklamfilmer)

Så till Last Night. Det är definitivt inte lika djupt och melankoliskt som förut. Nu är det pang på med mer beats och mer dansvänligt. Han raggar in sig på i princip alla olika genres och det blir riktigt spännande. Det fungerar därför i princip alltid, från tuppluren(Mothers of the Night) till förfesten (I Love To Move In Here), genom taxiresan (Ooh Yeah) och till dansgolvet (Everyday It's 1989).

Låtlista:

1. "Ooh Yeah" - 5:18
2. "I Love To Move In Here" - 4:45
3. "257.zero" - 3:38
4. "Everyday It's 1989" - 3:40
5. "Live for Tomorrow" - 4:02
6. "Alice" - 4:27
7. "Hyenas" - 3:35
8. "I'm in Love" (Wendy Starland) - 3:43
9. "Disco Lies" - 3:23
10. "The Stars" - 4:21
11. "Degenerates" - 3:58
12. "Sweet Apocalypse" - 5:19
13. "Mothers of the Night" - 3:19
14. "Last Night" - 4:53
15. "Lucy Vida" [Hidden Track]*

Betyg: 7/10 - Albumets styrka är även dess svaget: Bredden. Det är allt inom musik insprängt på 1 timme.

Jag har aldrig gillat The Notwist särskilt mycket. Tycker inte att musiken känns givande eller egen på något sätt. Den åsikten håller jag delvis kvar vid efter The Devil, You + Me. Visst, det är faktiskt väldigt, bra men också väldigt lika och väldigt beskedligt. Men å andra sidan så är väl det helt okej ibland.

Jag måste dock ändra på min generella uppfattning om The Notwist. Från "dåligt och likt något annat" till "fantastiskt och likt något annat". Tack The Devil, You + Me för det! För det är en riktigt bra skiva som man kan spela om och om igen utan att riktigt tröttna. Det är faktiskt väldigt ovanligt och i det här fallet väldigt underligt.




Låtlista:

1. "Good Lies" – 5:23
2. "Where in This World" – 4:38
3. "Gloomy Planets" – 4:49
4. "Alphabet" – 3:02
5. "The Devil, You + Me" – 3:39
6. "Gravity" – 3:56
7. "Sleep" – 3:46
8. "On Planet Off" – 5:06
9. "Boneless" – 2:55
10. "Hands on Us" – 4:28
11. "Gone Gone Gone" – 2:09

Betyg: 8/10 - Bra feeling och grymt ljud men samma feeling och samma ljud som så mycket annat. Trots det blir det en åtta, om än något svag.

Peter är dansken som bara i år släppt 2 album. I början av året släppte han Float som var en instrumental historia. På nya Home är det lite mer Singer-Songwriter och vi kan snabbt konstatera att det inte är ett misstag.

Delar av skivan är så där drömskt perfekta att det är svårt att inte fastna. Tänker då främst på With The Notes In My Ears och Not At Home som påminner om Iron & Wine och Chris Holmes.

Annars har jag problem med att ge en ordentlig beskrivning. Det känns som något man glömt från barndomen eller som något från en dröm man inte kommer ihåg; lugnt, melodiöst och vackert.

Låtlista:
1. Games
2. And It's Alright
3. With The Notes In My Ears
4. Esbern Snares Gade 11,2tv
5. Below It
6. Sickness, Bury
7. Not At Home
8. There And Here
9. Maps
10. Games Again

Betyg: 8/10 - En mycket stark åtta. Ett drömligt album, svårt att helt greppa.

Efter en efterlängtad förfrågan på sidan är det nu dags att ressensera gamla kära Keanes senaste album Perfect Symmetry.

Har egentligen inte så hemskt mycket att säga, albumet är verkligen ett steg i rätt riktning och jag gillar det grymt mycket. Vissa delar håller 10-poängsklass och vissa ligger nere runt 6 pinnar. Men man påverkas inte så hemskt mycket. Man lyssnar och gillar vad man hör men känner ingenting.

Soundet är lite nytt och personligen tycker jag att det är lyckat. Det är  mäktigare och mer The Verve och U2 där det tidigare bara varit Travis och Jason Mraz... typ.




Låtlista:

1. Spiralling 2. Lovers Are Losing 3. Better Than This 4. You Haven't Told Me Anything 5. Perfect Symmetry 6. You Don't See Me 7. Again & Again 8. Playing Along 9. Pretend That You're Alone 10. Black Burning Heart 11. Love Is the End

Betyg: 8/10 - Åttan är svag, albumet är mycket bra men känslan uteblir.

Jonathan Morali a.k.a Syd Matters är vad jag skulle vilja kalla ett musikaliskt geni från Paris. Sitt artistnamn har han fått frånSyd Barret och Roger Waters från Pink Floyd.


Ghost Days är hans tredje album och det påminner ganska mycket om de tidigare som båda varit fantastiskt bra.
Syd sjunger melankoliska och vackra låtar med mycket känslor. Det är svårt att lämnas oberörd.

Kan inte säga så mycket mer än att detta är ett album jag verkligen rekommenderar, i rätt stämning är det omöjligt att bli besviken.

Låtlista:

1. Everything Else
2. I Was Asleep
3. Ill Jackson
4. It's a Nickname
5. Ghost Days
6. My Lover's On the Pier
7. Cloudflakes
8. After All These Years
9. Louise
10. Big Moon
11. Anytime Now
12. Me and My Horses
13. Nobody Told Me

Betyg: 9/10 - Ett av de bästa albumen hittills i år.

I Maj i år släppte Death Cab For Cutie nytt album i form av Narrow Stairs. Tidigare album har jobbat sig upp till någon form av "soundtrack" för sena 80-talister och tidiga 90-talister, Death Cab hade musiken till folkets liv. Det är förmodligen sångaren Ben Gibbards sköra röst som träffat så rätt och påverkat så många.


Narrow Stairs har fått lysande recensioner och av månge anses det vara bandets bästa album. Det kan jag omöjligt hålla med om. Kan det kanske vara så att man växt ifrån dem? För jag tycker att det är långt ífrån lika gripande som till exempel The Photo Album från 2001. Jag säger som många kritiker sagt: "Nu tappar man OC-publiken".

Annars är soundet väldigt mycket "Death Cab". Det märks att de nått stora framgångar inte minst i de två första låtarna. De hade aldrig vågat börja så i ett tidigare skede av karriären. Vad jag vill säg är att det är mer experimentellt och påhittigt än tidigare, lite på kostnad av djupet och känslan som alltid funnits där.

Men Talking bird (spår 5).. Varför? Det är typ det mest outhärdliga jag hört på ett studioinspelat album i hela mitt liv, fy fan.

Låtlista:

1. "Bixby Canyon Bridge" – 5:15
2. "I Will Possess Your Heart" – 8:35
3. "No Sunlight"  – 2:40
4. "Cath..." – 3:50
5. "Talking Bird" – 3:23
6. "You Can Do Better Than Me" – 1:59
7. "Grapevine Fires" – 4:09
8. "Your New Twin Sized Bed" – 3:06
9. "Long Division"  – 3:50
10. "Pity and Fear" – 4:21
11. "The Ice Is Getting Thinner"– 3:45

Betyg: 7/10 - För att det är Death Cab.

The Broken West är ett lite små-rockigt band från Amerika, landet som bombar europa med medelmåttiga rock-band. The Broken West kommer förmodligen sälla sig till den skaran, tyvärr. För det här är lite bättre än medel. Det påminner lite om French Kicks, Rooney, Spoon och Death Cab For Cutie (när de sjunger lite gladare sånger)


Soundet på skivan är väldigt mycket Amerikans västkust och kanske en modern version av Beach Boys. (hm?!)
Hur som helst så ger albumet mig positiva vibbar, man blir glad helt enkelt. Därför måste jag säga att de lyckats ovanligt bra. Ofta anser jag att ett album antingen är tragiskt och bra eller glatt och skitdåligt.

Betyget kunde blivit högre om andra halvan av skivan varit i närheten av första, nu är det inte så och man önskar nästan att de bara gjort en EP med de bästa spåren.



Låtlista: Med ny flashig effekt, den sämsta låtarna är överstrukna (påhittig ahhh?)

1. Gwen, Now and Then
2. Auctioneer
3. Elm City
4. Ambuscade
5. Perfect Games
6. House of Lies
7. The Smartest Man Alive
8. Got It Bad
9. Terror For Two
10. Embassy Row

Betyg: 7/10 - Det är glädjen som gör det!

Cajun Dance Party är namnet på 5 unga Londonbors band. Att debutplattan The Colourful Life inte släppts tidigare beror på att killarna gått i skolan och inte haft tid för musiken fullt ut.

Skivan har i hemlandet fått bra recensioner och bandet har spelat på ett antal brittiska festivaler. Svensk media har dock inte varit lika snälla mot bandet och på Expressens nöjessidor önskade man att skivan aldrig borde lyssnas på.

Bandet låter i princip som alla andra brittiska Indie-rockare. Helt okej altså, men det är inte så mycket mer än okej, tyvärr. Det positiva är att det är glatt och lättlyssnat. Grabbarna ska också ha cred för att det gjort ett så pass bra album i så ung ålder. Att den lite mer balad-liknande låten No Joanna fungerar lämnar en med större förväntningar inför framtida album.

---

Låtlista:

1. "Colourful Life"
2. "The Race"
3. "Time Falls"
4. "The Next Untouchable"
5. "No Joanna"
6. "Amylase"
7. "The Firework"
8. "Buttercups"
9. "The Hill, The View & The Lights"

---

Genre: Brit-pop, Inide-rock, (Låter det inte lite som svenska Bad Cash Quartet?)

Betyg: 6/10 - Lagom, går att lyssna på men det räcker ju egentligen inte.