ViolenceSounds

Justin är en väldigt fin grabb, har du inte märkt det så kan du alltid lyssna på hans senaste skiva. Han berättar det mellan 8 och 20 gånger i varje låt.
Han tar tillbaka sexigheten,(wohoo) det ska vi alla tacka honom för. Den var tidigare stulen av Pamela Anderson, Paris Hilton och Stuart Baxter. Nu är den alltså tillbaka igen.
Men allvarligt talat, finns det inte en gräns för hur självkär man får vara? Man bör vara väldigt självkär, det förväntas man vara. Men att göra ett helt album där man bedyrar sin sexighet i varje ord man säger känns som att ta det ett steg för långt... Men vem vet, vissa tycker kanske det är spännande..

Justin är kanske en av världens bästa manliga artister i livet(okej det var en ENORM överdrift, men han håller hög internationell nivå). Hans album håller ungefär samma klass som hans skägg. Man kan likna det vid att Ronaldinho väljer att lira säsongen 07 på Gutavallen med Visby Gute. Men Gute är ju bra tänker man då.... Justins album är också ganska okej... Men Ronaldinho är för bra för Gute på samma sätt som Justin är för bra för Futuresex.

Summering: Justin som sångare kan få 9 av 10 möjliga. Futuresex/Lovesounds får 2/10
Frågan är om det var värt det...

Men vadå, jag kanske bara är avundjuk.... mycket troligt... men det han gör nu duger inte..

När ens värld blivit krossad och allt är stumt och bedövat, när alla känslor är bortdomnade och världen inte längre existerar. Då spelas Album Leafs Into the blue again på några slags världsomfattande superhögtalare. Denna skiva är vacker men skrämmande, äcklig men underbar. De flesta spåren är enbart instrumentala men det känns som något obetydligt i det stora hela. För vem bryr sig.. egentligen?

h∞o