ViolenceSounds

Jonathan Morali a.k.a Syd Matters är vad jag skulle vilja kalla ett musikaliskt geni från Paris. Sitt artistnamn har han fått frånSyd Barret och Roger Waters från Pink Floyd.


Ghost Days är hans tredje album och det påminner ganska mycket om de tidigare som båda varit fantastiskt bra.
Syd sjunger melankoliska och vackra låtar med mycket känslor. Det är svårt att lämnas oberörd.

Kan inte säga så mycket mer än att detta är ett album jag verkligen rekommenderar, i rätt stämning är det omöjligt att bli besviken.

Låtlista:

1. Everything Else
2. I Was Asleep
3. Ill Jackson
4. It's a Nickname
5. Ghost Days
6. My Lover's On the Pier
7. Cloudflakes
8. After All These Years
9. Louise
10. Big Moon
11. Anytime Now
12. Me and My Horses
13. Nobody Told Me

Betyg: 9/10 - Ett av de bästa albumen hittills i år.

I Maj i år släppte Death Cab For Cutie nytt album i form av Narrow Stairs. Tidigare album har jobbat sig upp till någon form av "soundtrack" för sena 80-talister och tidiga 90-talister, Death Cab hade musiken till folkets liv. Det är förmodligen sångaren Ben Gibbards sköra röst som träffat så rätt och påverkat så många.


Narrow Stairs har fått lysande recensioner och av månge anses det vara bandets bästa album. Det kan jag omöjligt hålla med om. Kan det kanske vara så att man växt ifrån dem? För jag tycker att det är långt ífrån lika gripande som till exempel The Photo Album från 2001. Jag säger som många kritiker sagt: "Nu tappar man OC-publiken".

Annars är soundet väldigt mycket "Death Cab". Det märks att de nått stora framgångar inte minst i de två första låtarna. De hade aldrig vågat börja så i ett tidigare skede av karriären. Vad jag vill säg är att det är mer experimentellt och påhittigt än tidigare, lite på kostnad av djupet och känslan som alltid funnits där.

Men Talking bird (spår 5).. Varför? Det är typ det mest outhärdliga jag hört på ett studioinspelat album i hela mitt liv, fy fan.

Låtlista:

1. "Bixby Canyon Bridge" – 5:15
2. "I Will Possess Your Heart" – 8:35
3. "No Sunlight"  – 2:40
4. "Cath..." – 3:50
5. "Talking Bird" – 3:23
6. "You Can Do Better Than Me" – 1:59
7. "Grapevine Fires" – 4:09
8. "Your New Twin Sized Bed" – 3:06
9. "Long Division"  – 3:50
10. "Pity and Fear" – 4:21
11. "The Ice Is Getting Thinner"– 3:45

Betyg: 7/10 - För att det är Death Cab.

The Broken West är ett lite små-rockigt band från Amerika, landet som bombar europa med medelmåttiga rock-band. The Broken West kommer förmodligen sälla sig till den skaran, tyvärr. För det här är lite bättre än medel. Det påminner lite om French Kicks, Rooney, Spoon och Death Cab For Cutie (när de sjunger lite gladare sånger)


Soundet på skivan är väldigt mycket Amerikans västkust och kanske en modern version av Beach Boys. (hm?!)
Hur som helst så ger albumet mig positiva vibbar, man blir glad helt enkelt. Därför måste jag säga att de lyckats ovanligt bra. Ofta anser jag att ett album antingen är tragiskt och bra eller glatt och skitdåligt.

Betyget kunde blivit högre om andra halvan av skivan varit i närheten av första, nu är det inte så och man önskar nästan att de bara gjort en EP med de bästa spåren.



Låtlista: Med ny flashig effekt, den sämsta låtarna är överstrukna (påhittig ahhh?)

1. Gwen, Now and Then
2. Auctioneer
3. Elm City
4. Ambuscade
5. Perfect Games
6. House of Lies
7. The Smartest Man Alive
8. Got It Bad
9. Terror For Two
10. Embassy Row

Betyg: 7/10 - Det är glädjen som gör det!

Cajun Dance Party är namnet på 5 unga Londonbors band. Att debutplattan The Colourful Life inte släppts tidigare beror på att killarna gått i skolan och inte haft tid för musiken fullt ut.

Skivan har i hemlandet fått bra recensioner och bandet har spelat på ett antal brittiska festivaler. Svensk media har dock inte varit lika snälla mot bandet och på Expressens nöjessidor önskade man att skivan aldrig borde lyssnas på.

Bandet låter i princip som alla andra brittiska Indie-rockare. Helt okej altså, men det är inte så mycket mer än okej, tyvärr. Det positiva är att det är glatt och lättlyssnat. Grabbarna ska också ha cred för att det gjort ett så pass bra album i så ung ålder. Att den lite mer balad-liknande låten No Joanna fungerar lämnar en med större förväntningar inför framtida album.

---

Låtlista:

1. "Colourful Life"
2. "The Race"
3. "Time Falls"
4. "The Next Untouchable"
5. "No Joanna"
6. "Amylase"
7. "The Firework"
8. "Buttercups"
9. "The Hill, The View & The Lights"

---

Genre: Brit-pop, Inide-rock, (Låter det inte lite som svenska Bad Cash Quartet?)

Betyg: 6/10 - Lagom, går att lyssna på men det räcker ju egentligen inte.

Merz har tidigare släppt 2 album, "Merz" från 1999 och "Loveheart" från 2006. Nu kommer han tillbaka med "Moi et Mon Camion" och det kunde inte vara mer lägligt.

För er som inte vet vem Merz är så heter han egentligen Conrad Lambert och kommer från England.
Detta är killen som släppte sitt första kritikerrosade album 1999 och sedan rev sitt skivkontrakt och flydde landet i nästan 7 år innan han kom tillbaka med sitt andra album.
Artistnamnet Merz fick han från en tysk arméjacka där just det namnet var broderat i halsen.
Han är en fruktansvärt stor musikalisk talang och det sägs att självaste Chris Martin från Coldplay hyser enormt stor respekt för Merz kunnande och ser honom som en förebild.

Soundet på denna skiva liksom de tidigare två är melodiös vemodig singer-songwriter med elektriska folk-inslag. Det är djupa låtar som kräver en viss hängivenhet. Har man väl lyssnat in sig är det svårt att släppa taget.

Jag anser att han fått långt ifrån den uppskattning han förtjänar efter 3 fantastiska album. Med rätt reklam och lite tur hade han varit långt före alla andra "singer-songwriter" som spelas på radio och i oräkneliga TV-serier. Kanske är det det han inte vill, kanske vill han vara lite i skuggan och producera fantastisk musik mest för sin egen skull.

Enligt mig så är dock det tidigare albumet "Loveheart" en aning bättre än "Moi et Mon Camion". Med det inte sagt att detta är ett dåligt album. Det visar bara på vilket fantstiskt album det tidigare är.
De nya låtarna är inte lika hemlighetsfulla och mångsidiga som tidigare men det gör inte så mycket i slutändan då det bästa på skivan är bland de bästa jag hört i år.

---

Låtlista:

1. Moi et mon camion (The Eviction Song)
2. Call Me
3. Shun (Sad Eyed Days)
4. Malcolm
5. Silver Moon Ladders
6. Presume Too Much
7. Lucky Adam
8. Cover Me
9. No Bells Left to Chime
10. The First & Last Waltz

Betyg: 8/10 - Ett av årets mest spännande album men når inte riktigt upp till den nivå de borde hålla.

Har skutit upp detta för lång tid nu. Har haft väldigt svårt att bestämma mig angående Viva La Vida. I början var jag grymt besviken. Senare var jag supernöjd. Nu är jag något i mitten.

Skivans intro "Life In Technicolor" förbereder en för något riktigt bra. Även "Cemeteries Of London" håller hög Coldplay-klass. Sen går det ner en hel del i "Lost!" som jag inte alls gillar. Tillsammans med "42" är det enligt mig skivans sämsta del.

Precis då man börjar tappa intresset smäller de till med "Lovers In Japan / Reign Of Love" som är bland de bästa jag hört på länge. "Yes" orkar jag inte bry mig om. Sen kommer skivans andra höjdpunkt "Viva La Vida" som dock aldrig blir så bra som introt lovar. På det följer enligt mig ännu en besvikelse i "Violent Hill". Förstår inte hur den blev så stor. Varför?
"Strawberry Swing" är en sådär lagom bra låt och avslutningen med "Death And All His Friends" är riktigt bra. Sen ska de vara lite spännande och slänga in ett dolt spår i "The Escapist" som bara är en lång ton... Ungefär.

Som ni  märker tycker jag att det går lite upp och ner, höga toppar och (inte så hemskt) låga dalar.

---

Låtlista

1. "Life in Technicolor"
2. "Cemeteries of London"
3. "Lost!"
4. "42"
5. "Lovers in Japan"/"Reign of Love"
6. "Yes"
7. "Viva la Vida"
8. "Violet Hill"
9. "Strawberry Swing"
10. "Death and All His Friends" -  The Escapist (dolt spår) 

Betyg: 7/10 - Idag var de grymma. Har potential på högre men vissa låtar drar ner. Extra plus för omslaget.

En aning sent bör sägas, "Lucky" släpptes faktiskt 5 februari men jag har inte lyssnat på albumet förrän nu. Om det beror på månader i Asien eller något annat vet jag inte.

Nadas 4:e album är som vanligt lite "indie-rock" och glada melodier. Likheterna med både "The Shins" och (ibland) Death Cab for Cutie är slående.
Det är väldigt lättlyssnat och man måste inte bry sig så mycket och höra efter små obskyra konstigheter som förgyller soundet.

En pianoslinga där och ett litet solo på gitarren där gör tillsammans med Matthew Caws alldagliga röst det hela till en ganska trevig resa. Men särskilt spännande är det faktiskt aldrig. Det känns lite för mycket som ett specialgjort sountrack för "Grey's Anatomy" eller "Scrubs" för att det ska bli riktigt bra.

Missförstå mig inte, det är ändå en bra skiva. Låtar som "See These Bones" och "Weightless" rycker upp helhetsintrycket en aning. Från tråkigt till alldagligt.

---

1. "See These Bones"
2. "Whose Authority"
3. "Beautiful Beat"
4. "Here Goes Something"
5. "Weightless"
6. "Are You Lightning?"
7. "I Like What You Say"
8. "From Now On"
9. "Ice on the Wing"
10. "The Fox"
11. "The Film Did Not Go 'Round"

Betyg: 6/10 - Inga överaskningar.
 

Conors största framgång är väl egentligen med Bright Eyes där hans speciella röst hörts i flera Indie-avsnitt av bland annat The OC, något som gjorde bandet känt "bland massorna" så att säga.

Conor har sjungit och spelat in musik långt innan Bright Eyes och The OC. Redan som 13-åring började han sjunga och det dröjde inte länge innan han spelade in sina första två album "Water" och "Here's to Special Treatment" (1994). Endast 14 år gammal.

Soundet i nya albumet är självklart väldigt likt det han gör i Bright Eyes; country-folk-indie-rock-singer-songwriter. Detta betyder med andra ord oftast lugna låtar med gitarr och eftertänksam sång.

Skivan innehåller ett antal guldkorn och därför får man acceptera några (enligt mig) snedsteg som till exempel "I Don't Want to Die (in a hospital)" som jag anser är näst intill outhärdlig. Likaså "NYC-Gone, Gone" som gör mig aningen förbannad.




Låtlista: (Höjdpunkter i FET stil)

1.	"Cape Canaveral"	4:04
2.	"Sausalito"	3:10
3.	"Get-Well-Cards"	3:33
4.	"Lenders in the Temple"	4:35
5.	"Danny Callahan"	3:58
6.	"I Don’t Want to Die (In the Hospital)"	3:32
7.	"Eagle on a Pole"	4:42
8.	"NYC - Gone, Gone"	1:11
9.	"Moab"	3:36
10.	"Valle Místico (Ruben’s Song)"	0:49
11.	"Souled Out!!!"	3:32
12.	"Milk Thistle"	5:21

 
Betyg: 7/10 - Det är "snedstegen" som drar ner betyget. 

Vad betyder de olika betygen kan man fråga sig. Betygskalan sträcker sig från 1 till 10 där 1 är det sämsta och 10 är det bästa. Nedan följer mer exakta beskrivningar av varje steg:

1/10 - Rutten skit som inte förtjänar att synas i varken skivsamling eller ta plats på hårddisken.

2/10 - Skitmusik som man undrar varför det egentligen spelades in.

3/10 - Ruttet, kan dock innehålla sekunder eller kanske minuter av musikalisk njutning, därav det "höga" betyget.

4/10 - Det är bra att den här skivan finns, då förstår man bättre varför andra album är bra.

5/10 - En helt okej skiva som man hör en gång och sedan skiter fullständigt i.

6/10 - Medelmåttigt, men det är ändå någonting som intresserar, är det sångarens röst eller trummorna, Vem vet?

7/10 - En bra skiva helt enkelt, varken mer eller mindre.

8/10 - Ett mycket bra album, ger en någon form av påverkan när man lyssnar, köp!!!

9/10 - En fantastisk skiva! Inte mycket mer att säga, förtjänar verkligen att finnas i fysisk form.

10/10 - Enastående! Finns inte ord för att beskriva.

Sista tredjedelen av 2008 har börjat och Okkervil River har nyss släppt sitt sjunde album "The Stand Ins".

Okkervil tar vidare där Death Cab slutar med nördiga sångare; sångaren "Will Sheff" personifierar allt som har med nördighet att göra. Tur att han har en bra röst.